ingenting, dag II (tvååå, inte elva)
Nu är jag glad. Hög på mig själv. Eh, nej men jag har tränat och ätit sushi. Det här med att göra ingenting känns sjukt bra. Endorfiner som bubblar och min längtan efter sushi (som har pågått i minst tre veckors tid) är äntligen borta ...tills imorgon möjligtvis. Dagens fail var att jag tappade en hel nigiri rakt ner i sojan. Fett lesen hest.
Det där är precis allt jag har gjort idag. Okejdååå, jag har tittat på alldeles för många avsnitt av Gossip Girl också. 
Men åååårh, jag vill ju också äta sushi-pikachu...
Nu ska jag ha lite confession-time för mig själv. Jag kan inte äta med pinnar. SÄMST! När jag äter sushi i min ensamhet, eller på andra ställen än offentliga, så låtsas jag att jag är en sån liten människa som har maten på bananblad och käkar med händerna. Det är fult, men jag får iaf maten i mig. Med pinnar slutar det med att jag har ris på hela tallriken och det enda jag kan plocka upp med de där nedrans pinnarna är fiskbitarna och den tomma sjögräsen. FÖR DET FALLER INTE IHOP OM MAN PETAR PÅ DET. Jo, riset ska ju vara klibbigt så att det just inte ska falla sönder. Men tro mig; jag kan!
På restaurang är det jag som, efter otaliga försök med pinnhelvetet, ber efter bestick och känner mig inkompetent. True story.
