rev eta fiskmås
Vad är oddsen, kommer jag dö väldigt snart eller?
När jag hade min uppkörning för ungefär en vecka sen, så höll jag på att köra på en fiskmås som gick lugnt och i sin egen takt över vägen. Ingen skadad fiskmås, som var gigantisk för den delen, men en orolig Elin för att hon trodde att hon skulle bli lagom kuggad på grund utav den där fiskmåsen.
Idag, ikväll eller inatt, när vi körde till det enda stället som man kan vara på en lördagskväll om man vill ut, Strandpaviljongen, så höll jag på att köra på en räv.
EN FCKING RÄV PÅ EXAKT SAMMA STÄLLE SOM PÅ MIN UPPKÖRNING, OCH JAG NÄSTAN KÖRDE PÅ EN FISKMÅS. Och sagan är inte slut där. Platsen där det hände båda gångerna var precis sidan om en kyrkogård.
Simrishamn är långt ifrån stort, men hur ofta springer det runt en räv i en stad. Hur ofta håller man på att köra på en fiskmås som gåååår över gatan? De har ju till och med fått vingar att flyga med- flyg! Hur ofta händer detta på exakt samma ställe?
Om jag ska krydda lite till så slog jag precis på tv:n när jag tänkte skiva detta inlägget. En film börjar precis då och heter Wolfmother. Skit i filmen, den är tråkig, men gissa första scenen. -En jävla gubbe kör på en äcklig varg. Dett var ju precis vad mina nerver behöver. Helt sinnes!
Strandpaviljongen: Jag hämtade Amelie och vi mötte upp två bubblande flickor, ja bubbel som i champagne. Det var en nykter kväll och Amelie och jag konstaterade att medelåldern var höjd något helt brutalt denna kväll. När vi satt ute, under värmelampor och x-antal filtar, så var vi helt plötsligt omringade utav människor: 35+. Alltså, baaara gamla... Helt plötsligt kände man sig som ett litet, litet barn igen. För de där människorna hade kunnat vara mina föräldrar. Är det slutet för detta såkallade uteställe? Might be, men nu får det hända någonting. Detta ville jag främst berätta för Hanna och Linnea, så nu vet ni hur Pavvan, som det så fint kallas, mår. Det har feber, det har stigit till sisådär: 39år, förlåt, grader.
